Vaknade till en regnig morgon och när det blev en liten lucka i regnandet passade vi på att äta frukost ute.
Målet för dagen var att gå på muséet kring den militära Operation Dynamo år 1940. I regn traskade vi tillsammans med Carina och Anders till muséet som ligger i samma lokaler som soldaterna höll till, i väntan på hjälp. Nästan 340 000 soldater evakuerades i maj 1940 under några få dagar från Dunkerque. De var helt omringade av tyskarna. Under massiva bombningar lyckades man ändå rädda de flesta av dessa män från stranden till båtar som låg utanför. Många av båtarna sänktes, vissa av båtarna blev ordentligt skadade men lyckades ändå ta sig till engelska kusten. Uppdraget ansågs som lyckat och var starkt bidragande till den fortsatta stridsmoralen hos engelsmännen. Hade det inte lyckats, undrar man hur utfallet av 2:a världskriget gått. Tankarna går även till det som händer i Ukraina just nu.
Musèet presenterade föremål: bilar, vapen, fordon, sjukvårdsmateriel och personliga föremål. Det, tillsammans med bra illustrationer i film och modeller gav en inblick i hur vidrigt det är att leva under krig.
British Memorial.
När vi var klara med rundturen, regnade det fortfarande. Vi skulle vidare till minneskyrkogården, men tog istället bussen till centrum för att luncha i väntan på att det skulle sluta regna.
Vi hittade en liten fransk restaurang som såg mysig ut. Menyn utanför visade på två olika dagens rätter och det såg lovande ut. Vi gick in.
Papillotte fisk och Filet Americana på menyn. Verkar helt OK!
Vi frågade servitrisen för att få bekräftat vad vi trodde rätterna innehöll. Fisken var inga konstigheter och en Filét Americana verkade ju vara helt ok också. En amerikansk köttbit, tänkte vi. Servitrisen illustrerade förstås lite mer ivrigt med gester när hon beskrev Americana-rätten och vi uppfattade det som att en omsorgsfullt rörd sås följde med till rätten. Det här blir bra, och vi nickade godkännande och beställde två av varje rätt.
För den som undrar vad en Filét Americana nu är, så är det en råbiff som rörts samman till att få en närmast puré-liknande konsistens. Den var ändå hyfsad i smak, sa Mats, men inget man beställt om man förstått vad servitrisen menat med sitt kroppspråk, eller snarare om vi kunnat franska.
Mätta och nja, kanske inte helt och fullt belåtna tog vi bussen till minneskyrkogården. Där är mängder av gravstenar och kors över stupade soldater. Unga män, de flesta strax över 20 år.
Unga män som kämpade för vår frihet i 2:a världskriget.
Sorgligt!
Därefter behövde vi handla och vi inser utmaningen att handla i en fransk livsmedelsbutik. Det gick förvånansvärt bra hela vägen fram till kassan. Väl i kön ställde sig en dam med rullator snett framför, för att tränga sig in. Hon kikade dessutom på oss med ett väldigt skarpt öga. Vilket dilemma, tänkte jag. Hur gör man? Ska man säga ifrån, eller bara gilla läget!? Jag kikade upp mot taket och såg då en skylt, där det inte krävdes så mycket fantasi för att förstå att vi ställt oss i handikappskön. Tur att jag inte försökte förklara hur det fungerar med vårt svenska kö-system😅
Gåsleverpastej-hyllan!
Hamnade i rätt kö tills sist. Vi är mest språk-handikappade här.
Hemma i båten blir det lite avslappnat sittbrunns-häng och lite senare planeringsmöte inför morgondagen. Det är inte så enkelt nu. Strömmarna är starka och det krävs bra tajming för att både komma framåt och komma i hamn på ett bra sätt. Frågor att besvara: Vart ska vi? Hur långt är det? När har vi motström? När har vi medström? Hur mycket blåser det? Hur är vädret i allmänhet? När behöver vi vara i hamn? Finns- -det-plats-i-hamnen bekymret har nu halkat längst ner på listan här. Hemma i Sverige ligger det i topp, tillsammans med vind och allmänt väder.
Det krävs mycket energi för att planera våra rutter.
Vi går vid 11 imorgon. Sovmorgon och en sväng inom duschen står på schemat innan vi drar söderut.